AI har gjort mig snabbare – men det viktigaste i mitt jobb har blivit ännu mer mänskligt

Just nu arbetar jag som kommunikationskonsult i en mindre svensk kommun. Det är ett uppdrag som på papperet kanske kan låta ganska överskådligt.

Det är det inte.

Under en vanlig arbetsvecka kan jag röra mig mellan mediefrågor, kriskommunikation, kommunala beslut, beredskap, webbpublicering, internkommunikation och frågor som redan hunnit bli politiskt laddade innan morgonkaffet kallnat.

I en mindre organisation är kommunikationsresurserna dessutom begränsade. Det finns inga stora specialistteam att skicka olika delar av arbetet till. Ofta behöver man snabbt förstå en fråga, hitta bakgrunden, bedöma kommunikationsrisken, kontrollera fakta, formulera frågor till sakkunniga och fundera över vad olika målgrupper faktiskt behöver veta.

Det är i den vardagen AI har blivit riktigt intressant för mig.

Inte främst för att skriva texter.

Utan för att tänka.

Från tomt dokument till kvalificerat motstånd

Jag använder generativ AI nästan varje dag, men förvånansvärt sällan genom att bara be den: ”Skriv en artikel om det här.”

Oftare handlar det om att lägga ett stort material på bordet och börja undersöka det.

Vad vet vi egentligen? Vad saknas? Finns det motsägelser mellan olika underlag? Vilka frågor kommer en journalist sannolikt att ställa? Vad är svårt för en invånare att förstå?

Och ibland den kanske viktigaste frågan: Finns det något här som vi själva har missat?

Jag har till exempel använt AI för att gå igenom långa beslutsunderlag och bygga tidslinjer i komplexa frågor. För att jämföra nya uppgifter med tidigare publicerad information. För att förbereda frågor och svar inför mediekontakter. Och för att sortera stora mängder information och se vilka fakta som fortfarande behöver verifieras av sakkunniga.

Jag använder AI också i omvärlds- och mediebevakning. Inte bara för att sammanfatta vad som har skrivits, utan för att försöka förstå vad som håller på att bli själva berättelsen. Vilka frågor återkommer? Vilka missförstånd riskerar att få fäste? Finns det en informationslucka som organisationen själv behöver fylla?

Då blir AI något annat än en textgenerator.

Det blir en kvalificerad samtalspartner som jag kan tänka högt tillsammans med.

Och ibland en ganska besvärlig sådan. Det är precis så jag vill ha det.

Plötsligt kan jag göra mer analys

Det är här jag känner igen mig i en färsk studie från Microsoft Research.

Forskarna har studerat faktisk användning av generativ AI i flera stora internationella företag. Bland de mest frekventa AI-användarna ökade både produktivitets- och kommunikationsaktiviteter, men ökningen var betydligt större i det produktivitetsorienterade arbetet. Forskarna beskriver en förskjutning mot mer individuellt och dokumentorienterat arbete och lyfter samtidigt frågan om vad det på sikt kan betyda för mellanmänsklig kommunikation och spridningen av olika perspektiv i en organisation.

Jag känner igen den första delen väldigt tydligt.

Jag kan göra analyser som jag tidigare helt enkelt inte hade hunnit göra.

Jag kan sätta mig in i en komplicerad fråga på en timme i stället för en halv dag. Jag kan snabbt skapa en första struktur av 50 sidor material och därefter lägga min egen tid på det som kräver erfarenhet och omdöme.

Det är en enorm förstärkning för en senior kommunikatör.

Men den andra delen av forskarnas resonemang tycker jag är ännu mer intressant.

För det finns en frestelse här.

När AI gör det möjligt att lösa mer själv är det också väldigt lätt att börja göra just det.

Effektivisera inte bort samtalet

I en kommun går nästan ingen viktig fråga att förstå fullt ut genom dokument.

Det finns alltid människor bakom underlagen.

En verksamhetschef som vet varför något blev som det blev. En teknisk specialist som kan förklara vad en formulering faktiskt betyder. En medarbetare som känner historiken. En journalist som ser frågan från ett annat håll. En invånare vars oro kanske inte alls handlar om det vi själva trodde.

De samtalen går inte att prompta fram.

Och det är kanske här jag har blivit mest medveten om min egen AI-användning.

Ju snabbare AI gör mig, desto viktigare blir det att aktivt välja när jag inte ska fortsätta arbeta med AI utan i stället ringa en människa.

Ett femminuterssamtal kan förändra hela förståelsen av frågan.

Jag tror att vi behöver prata mycket mer om det när organisationer nu jagar effektiviseringsvinster med AI.

Vad händer med kunskapen som normalt uppstår mellan människor? Vilka perspektiv riskerar att försvinna om fler sitter själva och arbetar effektivt tillsammans med sin AI-assistent?

Och vilka samtal får vi absolut inte rationalisera bort?

AI förändrar också arbetet med intressenter

En annan del av den nya forskningen tycker jag är särskilt relevant för oss som arbetar med stakeholder engagement.

En ny studie om inkluderande AI-governance visar på problemen som uppstår när ambitionen är bred delaktighet men det verkliga inflytandet för berörda grupper är begränsat. Forskarna argumenterar bland annat för mer deltagande former av AI-governance där olika intressenters mål och perspektiv får påverka både policy och genomförande.

Det kan låta långt från en kommunikatörs vardag.

Jag tycker tvärtom.

Det ligger väldigt nära det vi redan kan.

Vilka berörs av ett beslut? Vilka har kunskap som organisationen själv saknar? Vilka behöver förstå vad som händer? Var finns oro, konflikt eller misstro? Och när behöver människor faktiskt få möjlighet att påverka – inte bara bli informerade?

Det är klassiskt stakeholder-arbete.

AI gör inte de frågorna mindre viktiga. Snarare tvärtom.

Samma sak gäller transparens.

Kommunikationsforskarna Adrian Rauchfleisch och Andreas Jungherr lät i en preliminär studie 1 500 brittiska deltagare samtala med en AI-chatbot om politiska sakfrågor. Att bara upplysa deltagarna om att de talade med en AI påverkade i praktiken inte chatbotens övertalningsförmåga. När deltagarna dessutom fick veta att chatboten hade ett uttalat syfte att påverka dem – och vilka instruktioner den hade fått – minskade effekten ungefär till hälften. Studien är än så länge en preprint, men resultatet är tankeväckande.

Transparens handlar alltså kanske inte bara om att sätta etiketten ”AI-genererat” på någonting.

Det handlar också om syfte, avsändare och intention.

Det är kommunikationsfrågor.

Det här är inte autopilot

Det finns förstås en baksida i hur jag beskriver mitt arbetssätt.

Generativ AI kan ha fel. Den kan dra för långtgående slutsatser, blanda ihop uppgifter och presentera något osäkert med imponerande självförtroende.

I offentlig verksamhet finns dessutom sekretess, informationssäkerhet, personuppgifter och andra hänsyn som sätter tydliga gränser för vad som över huvud taget kan läggas in i olika AI-tjänster.

Därför behandlar jag aldrig AI:s svar som facit.

Jag använder AI för att hitta frågor, samband, möjliga luckor och alternativa perspektiv. Fakta måste fortfarande kontrolleras mot källan. Sakkunniga måste fortfarande stå för sina sakuppgifter. Och jag måste fortfarande göra den kommunikativa bedömningen.

I en kommun finns också ytterligare en viktig gräns: mellan förvaltning och politik.

AI kan hjälpa mig att förstå en politiserad fråga och identifiera vilken faktainformation som behöver bli tydligare. Men det är inte kommunikationsfunktionens uppgift att formulera politiska argument eller vinna debatten åt någon.

Det där kan ingen prompt lösa.

Det kräver professionellt omdöme.

Kanske är det just där vår framtida roll finns

När generativ AI slog igenom var mycket av diskussionen inom kommunikationsbranschen ganska naturligt fokuserad på produktion.

Kan den skriva pressmeddelanden? Kan den göra inlägg i sociala medier? Kan den sammanfatta en rapport?

Ja.

Men ju mer jag använder AI i praktiken, desto mindre intressanta tycker jag att de frågorna blir.

Det riktigt spännande är vad som händer när en erfaren kommunikatör plötsligt kan bearbeta mycket större informationsmängder, testa fler perspektiv och komma betydligt bättre förberedd till ett samtal eller beslut.

Då frigörs kapacitet.

Frågan är vad vi använder den till.

Jag hoppas att svaret inte blir fler texter, fler inlägg och ännu mer kommunikation.

Jag hoppas att vi använder den till bättre analys. Bättre frågor. Tidigare upptäckta risker. Mer genomtänkt stakeholder engagement. Och mer tid för de samtal där kommunikation faktiskt uppstår.

AI har utan tvekan gjort mig snabbare i mitt arbete.

Men kanske är den största insikten hittills den motsatta:

Ju mer jag arbetar med AI, desto tydligare ser jag värdet av det som bara människor kan göra tillsammans.

Läs mer

• Microsoft Research: Adoption of Generative AI in the Workplace
• Inclusive AI governance – studie i AI and Ethics
• Rauchfleisch & Jungherr: Toward Meaningful Transparency for AI Chatbots